Varför har ett hjärta så svårt att glömma, varför är det så envist? Jag har sedan tidig sommar vetat att det inte skulle bli något mellan oss, att jag aldrig var "allvar" och med facit i hand så hade jag rätt. Men likt förbannat bet känslorna sig kvar och dom finns där än. Och det får mig att hata mig själv en smula, en ganska stor smula och ständigt fråga mig varför jag är så patetisk. Men jag hittar aldrig något svar på den frågan. Inte ens nu idag, när ingen av oss hör av sig till varandra längre och det var ett par månader sen sist vi pratade, kan jag sluta tänka på henne. Inte ens det faktum att hennes hjärta nu tillhör någon annan får mig att göra det. Och att det nu finns en pojkvän, som det såvitt jag vet gick ganska fort med, gör mig bara mer övertygad att jag inte var något mer än en flirt (trots att det sades annat och trots att jag med varenda cell i kroppen hoppades på mer) vilket i sin tur väcker en massa andra "varför-frågor" hos mig. Egentligen borde allt ju göra det hela lätt.
Men varför jag inte kan glömma? Varför kan jag inte bara konstatera att det var synd och sen gå vidare? Varför kan jag inte bara sluta grubbla och sluta tänka på något som aldrig blev? Varför tänker jag på henne så otroligt mycket? Jag är så fruktansvärt less och förbannad på mig själv att det är så här och även om väldigt få vet om det så skäms jag. Man ska inte vara så här. Det är fel. Men det är väl som med allt annat, bara man ger det tid så försvinner det. Men hur lång tid? Jag har sagt det förut, jag har aldrig varit i närheten att känna så här för någon förut och jag är rädd att det krävs en hel del mer tid. Men helst skulle jag bara vilja kunna knäppa med fingrarna. Den största boven i dramat tror jag är att jag är ensam. Inte ensam som i utan vänner, utan som singel. Hoppas nu bara att 2011 blir en riktigt go nystart. Om nu inte ett visst envist hjärta lägger sig i.
Nästa inlägg blir lite gladare
/Andreas
