P-Floyd där dom hör hemma

Då var sommarens andra stora höjdpunkt över då och nu är det bara att lägga sig och vänta på att mörkret och kylan ska ta ett allt stadigare grepp om oss. Men jäklar vilket avslut på sommaren det var. Det är i Dalarna P-Floyd hör hemma och det är i Dalhalla de ska spela. P-Floyd är ett fenomen, trots att de enbart spelar Pink Floyds låtar gör de det på ett sånt sätt att man lätt kan glömma bort att det är Waters och Gilmour som skrivit allt och inte Stumsner och Lundin. Måste säga att vissa låtar görs faktiskt bättre än orginalen och ett exempel på det är "On the turning away", jag filmade hela den så den kommer att läggas upp på bloggen i sinom tid. Men jag kan säga redan nu att det kom en och annan tår under den låten och även under vissa andra ska tilläggas... Tår nummer ett kom redan under fjärde (tror jag det var) låten som var "Mother", sen kom nästa under nyss nämnda "On the turning away", den tredje letade sig fram under "Wish you where here" och den sista kom under den avslutande låten "The tide is turning". En låt som jag inte alls kände igen så jag började fundera på om de kanske rentav spelade ett eget alster som avslutning (vilket vore jäkligt roligt) men så var det inte. Efter lite forskande visade det sig att Roger Waters skrivit den under sin karriär som solo. Men fy fan i gatan vad vacker den var, min bror säger att det är det vackraste han hört live och jag kan vara beredd att hålla med. Den spelade jag inte in på grund av den enkla anledningen att jag bara satt och gapade, hade inte en tanke på att kameran låg i fickan. Jag blev stum helt enkelt!

Det kändes verkligen som P-Floyd kom till sin rätta igår och vilken show de bjöd på. Ljusshowen var i yppersta världsklass, de bjöd på eld, fyrverkerier, en skönsjungande kammarkör på 40 pers och en stråksektion lyfte vissa låtar ännu mer och dessutom hade de TVÅ flygplan som utförde stor akrobatik i luften ovanför oss i säkert 10 minuter. De bjöd även på en gäst som var Jan Åström, en man med en riktigt skön röst. Han var med i "Shine on you crazy diamond" och "The tide is turning" och gjorde det bra. Det var påkostat och det var väldigt, väldigt lyckat. Det var inte perfekt, för ibland jävlades tekniken för dom men vad gör det en sådan kväll. Jag klagar inte! Att se P-Floyd i ett konserthus nästa gång kommer nog att kännas fjuttigt och man kommer troligen att jämföra allt med det man såg igår. Så därför tycker jag att dom ska hålla sig ifrån de små, men mysiga, konserthusen och satsa på större. En utlandsturné vore inte omöjlig och eftersom de växt mer och mer i snart 15 år så blir det nog nästa steg. De är definitivt redo för det. Det finns ett sug efter Pink Floyd men om dom är de tyst och då är P-Floyd det bästa alternativet tror jag. Jag skulle kunna skriva mycket mer men det gör jag inte. Jag kommer att lägga upp bilder på bilddagboken snart och filmen ska jag lägga upp snart så ni får åtminstone se och höra lite granna hur jäkla bra vi hade det igår.

Trevlig lördag mina vänner!