Födelsedagsbarngubbjävel

Har firat farsgubben idag, för visst är man värd att firas när man har uppnått en ålder av 54 år? Klart som fan man är, liksom alla andra åldrar man passerar. Själva firandet bestod av att jag och den yngsta förmågan Karlsson rullade hemåt för att bjuda födelsedagsbarngubbjäveln med fru på en riktig kalasmåltid. Och det tycker jag att dom fick. Lagade Gittans räkgryta, vilken även skulle kunna kallas en jefla go räkgryta. Det roliga med den grytan är också att det var den första maträtten som pappsen bjöd mamma på. Så vi tyckte att det passade bra. Frågade pappa var han fick tag i recepet (och nu blir det riktigt roligt enligt mig) och fick ett lika kort som självklart (?) svar: FIB Aktuellt. Ja, han var ju trots allt ungkarl! På ena sidan recept, på andra ett reportage på varvräknare och på tredje sidan ett naket fruntimmer. Genialt!

Det kliar liksom

Jag måste erkänna. Det har börjat klia lite, svider liksom lite längst fram. Ja på fingrarna alltså. Har den sista tiden läst några bloggar och suget efter att ta upp det egna bloggandet har smugit fram återigen. Så nu har jag smort gångjärnen, torkat bort spindelväven och skrubbat rent så inihelvete och kickat igång Söderhamns minsta blogg med det stora hjärtat. Hur länge denna blogglusta håller i sig låter vi vara osagt, det blir nog bäst så.

Mycket har hänt sen sist, det blev ännu en Stockholmssväng som tog slut i december och från och med januari är jag återigen stationerad i Söderhamn i en ack så trevlig lägenhet på Kungsgatan. Men annars är det mesta sig likt. Jag är fortfarande lika kort (börjar tvivla på det doktorn sa en gång i tiden om att jag nog skulle växa ikapp), fortfarande en högst medioker fotbollsspelare (även där börjar jag tvivla på vändningen) och musiksmaken är fortfarande på topp (där slår ni mig inte på fingrarna iaf!). Så bara för att bevisa det där med musiksmaken, och delvis även för att det börjar bli aktuellt med ett toabesök, så avslutar jag detta comeback-inlägg med den för stunden bästa låten jag vet. Van Zant-familjen är starkt förknippade med Lynyrd Skynyrd, Ronnie Van Zant som startade bandet men tragiskt förolyckades 1977 i en flygolycka. Brodern Johnny tog vid när bandet återförenades på 80-talet och kusinen Jimmie ville inte vara sämre och startade band han också. Och här är hans hyllning till sin döde kusin. Magiskt! Så nu fick ni er en kort musiklektion. På återhörande!

Jimmie Van Zant Band - "Ronnie´s song"

Comeback!

Snacket på stan har gått. Varför slutade Charlie Bullit blogga? Kommer han att göra en efterlängtad comeback? Så jag är helt enkelt trött på att snack bakom ryggen, allt tisseltassel. Comebacken är ett faktum, comebacken är här. Varför kan man fråga sig, men det är trots allt så att skrivandet alltid har varit en rolig syssla. Och den egentliga anledningen till att bloggen temporärt lades ner hade ju inte med skrivandet att göra utan om vad jag skrev om, det var alldeles för dystert där. Men Karlsson mår bättre och gör ett nytt försök.

Ett läsår i huvudstaden har snart gått. Helt jävla sjukt vad fort tiden går. En tid som bjudit på både ris och ros. Ett äventyr som började med en brinnande hjärta och förhoppningen att ett kortare avstånd skulle få slut på singellivet (det var faktiskt därför jag började söka jobb här) och slutade med ett kärleksfiasko och ett slut på vikariatet. Ett äventyr som slutar den 22:a juni då arbetet tar slut och innebär att jag snart titulerar mig som söderhamnare igen. Men ångrar jag mig? Nej för fan! Detta år har varit galet roligt (även om det kan låta som raka motsatsen här ovanför). Jag har växt som lärare och jag har växt som människa. Jag har mött helt fantastiska kollegor, jag har fått jobba på en fantastisk skola, jag har lärt känna en hel del nytt folk och jag har förälskat mig i huvudstaden vi kallar Stockholm (även om invånarna ibland kan lämna lite övrigt att önska). Skulle inte för allt smör i Småland göra detta ogjort. Det har varit en härlig tid. Och vem vet, jobbansökningar har skickats och månne så titulerar man sig söderhamnare i exil igen till hösten. Men nu laddar vi för en sommar i Söderhamn va? Och det är banne mig inte så jäkla fel det heller!
Nä nu nöjer vi oss för denna gång.

Sleep tight bitches!

Ett farväl

Det är över nu. Beslutet är taget och detta är det sista inlägget som skrivs i denna blogg. Motivationen att blogga är helt enkelt inte den rätta vilket också den bristfälliga uppdateringen tydligt visar. Dom få gånger jag känner för att skriva är när känslorna tar över, det känns lite tyngre och man vill skriva av sig lite. Detta gör då denna blogg till en blogg fylld av självömkan och även om jag vidhåller att det ibland är otroligt skönt att få just skriva av sig så gillar jag själv inte att läsa bloggar med sådana texter. Därför vill jag heller inte driva en sån blogg. Dessutom vill jag inte reta upp någon med mina "skriva-av-mig-texter", det har hänt och det är inte speciellt roligt.

Så jag tackar för mig och jag hoppas att jag åtminstone ibland fått dig att le litegranna och kanske till och med fått upp ögonen för någon/några av de artister jag har gjort reklam för. Ta hand om er!

Charlie Bullit

8/4 2008 - 22/2 2011

Back in business

Tiden går fort och så även under lov. Ett lov som var helt jävla underbart (ursäkta svordomen men den behövdes för att verkligen poängtera lovets storhet, dessutom gillar jag att svära). Sedan jag flyttade till Stockholm är Söderhamn och framförallt Trönö förknippat med så otroligt mycket glädje. Det är där bandyn finns (och med bandy menar jag Broberg), det är där familjen finns, det är där vännerna finns, det är där fotbollen finns och ja så skulle jag kunna fortsätta hur länge som helst. Skjutsade hem vänner till mor och far i helgen och då så den ena av dom att det är när man flyttar man lär sig att uppskatta sin hemort. Karlsson skriver under, det är verkligen så.

Men nu är det en ny termin som startat, startat med en rivstart till och med och det är väl egentligen lika bra det. Så att man kommer in i det. Men det var tungt i måndags, det vill jag lova. Att kastas in i fullt arbete och att återigen komma hem till en tom lägenhet efter nästan tre veckors ledighet och bortskämdhet var en skaplig kontrast. Men jag tycker att jag tacklade den rätt bra. Nu längtar vi till helgen (som vanligt iofs), bortbjuden på middag på fredag och så kanske ett kusinbesök väntar på det också. Tummen upp!

Jag må vara barnslig men den här bilden får mig att garva varje gång jag ser den. Vi knäppte många såna här kort, bror och jag och fasen vad roligt vi hade. Fast vi brukar ju ha rätt roligt tillsammans vi två. Kanske på grund av hur vi ser ut?
På återhörande!

Så farligt är det väl inte?

Jag är medveten om, och håller med, att det är en skräll att jag ska vara med och spela KM med Trönö nu i helgen. Men så jävla otippat är det väl inte så att det ska behöva regna döda fåglar från himlen? Det tycker jag faktiskt är att ta i.

Men seriöst, vad fan är det som händer? Fåglar faller från skyn i USA, Sverige och Italien och i Nya Zeeland så sköljs miljontals döda fiskar upp på stranden. Alex Schulman drog paraleller till inledningar i amerikanska katastroffilmer, där något mystiskt och oförutsägbart förvirrar forskarna innan helvetet slår till. Måtte han ha fel, den gode Schulman.

Baker Street

Läser på aftonbladet.se att den skotske musikern Gerry Rafferty nu har lämnat jordelivet endast 63 år gammal. Jag kan inte påstå att jag är speciellt insatt i hans musicerande vilket inte heller gör det möjligt för mig att uttala mig om hans storhet. Men jag har hört en låt, troligtvis hans största hit, och det är Baker Street. Och den gillar jag skarpt. Så därför lyssnar vi på den idag och önskar Gerry en skön vila däruppe bland molnen.

Gerry Rafferty - "Baker Street"

Vinterlek

Dagar som denna är vintern tametusan lika bra som sommaren. Visst, det hade kunnat varit någon grad närmare nollstrecket och det hade ju inte gjort ont med lite sol heller. Men fy fan vad roligt vi har haft. Som jag flaggat för tidigare så var det pulkaåkning som stod på schemat idag och kl 11.00 infann vi oss på Stormorshäll för lite hederlig vinterlek. Det var väldigt länge sen jag åkte pulka och man var lite ringrostig. Men det var precis lika roligt som jag minns det och att varenda åk slutade med en vurpa gjorde det hela mycket roligare för både åskådare som utövare. Det kommer definitivt inte att dröja lika länge tills jag åker nästa gång, och inte heller lika länge tills jag umgås med dagens juveler igen. Urban och Mats, fan vad roligt jag har med er. Och att Urban skaffat sig en fantasisk familj med tre söta döttrar är väldigt roligt, även om dessa nyss nämnda döttrar gång på gång under skandalartade former dömde till Mats fördel i pulkatävlingen. Med mutning och tjuvstart kommer man tydligen långt Mats...

Det är också dagar som denna man kommer att sakna om en vecka när man sitter ensam i en lägenhet i Kista, med närmsta vän en 45-50 minuter och byten mellan buss och pendeltåg bort. Det är det som är det tråkiga med Stockholm, dessa förbannade avstånd. Sen måste jag bli bättre att bredda min umgängeskrets i huvudstaden också. Det finns några kära vänner som jag håller hårt i men jag kan inte förlita mig på att dom ska orka umgås med Karlsson hela tiden. Kanske en lösning på det hela är att hitta en klubb att lira lite boll med. Sen en lösning som är väldigt enkel är att ta mer kontakt med de lite ytligare vännerna jag har därnere. Så blir det här bra. Sen kommer jag aldrig att sluta återvända till mina vänner i Söderhamn.

Go natt!

Lata dagar

Karlsson har det bra nu. Medan de flesta nu lämnat ledigheten och gått tillbaka till vardagen med allt vad det innebär så har jag en vecka kvar på min ledighet. Man kan säga att jag tar det rätt lugnt nu, bara finns till och andas in den kyliga och klara vinterluften. Fast jag tar inte det helt lugnt. Ikväll är det dags för fotbollsträning igen (love it, miss it) och imorgon är det dags för pulkaåkning med Mats och Urban + familj. Ska bli så jävla roligt, träffar dom grabbarna allt för sällan nu. Nu gäller det bara för mig att hitta en pulka. En väloljad en ska det vara. Imorgon ska det slås hastighetsrekord. Mats tvivlar och påstår att jag är för lätt. Pyttsan säger jag. Man kommer långt på jävlar anamma plus att jag under hela julhelgen har preparerat mig med en massa (o)nyttigheter vilket kommer att ge mig ovärderliga hundradelar i jakten på rekord. Det kommer att bli magiskt gott folk.

Gott nytt år!

Gott nytt år på er mina vänner! Hoppas att årets sista dag/kväll blir magisk och 2011 blir ett riktigt gott år för er! Själv firar jag nyår som vanligt hemma med medlemmar av den närmsta släkten med en härligt trerätters och traditionellt fyrverkeri på tolvslaget. Sen ska jag tamefan se till att inlägg som det från i onsdags inte kommer att dyka upp under 2011. Nu siktar Karlsson som sagt på en omstart.

Ta hand om er!

Bandyafton

Juletid är bandytid. Ikväll är det dags igen när seriens svagaste lag gästar Hällåsen för att få sig en lektion, förhoppningsvis. Det bara ska bli två poäng till Gurt ikväll. Det blir dåligt med bandy nuförtiden när man har placerat sig i fjollträsk och ikväll är det dags för min blott fjärde match för säsongen. Känns lite konstigt men däremot så ser jag ju fram emot varje match mycket mer nu än tidigare då man kunde se varje hemmamatch. Det blir bra det här. Kul också att våran Vadim är uttagen i det ryska landslaget. Inte illa pinkat för en pojk fostrad i Broberg!

Så nära fast det var så länge sen

Varför har ett hjärta så svårt att glömma, varför är det så envist? Jag har sedan tidig sommar vetat att det inte skulle bli något mellan oss, att jag aldrig var "allvar" och med facit i hand så hade jag rätt. Men likt förbannat bet känslorna sig kvar och dom finns där än. Och det får mig att hata mig själv en smula, en ganska stor smula och ständigt fråga mig varför jag är så patetisk. Men jag hittar aldrig något svar på den frågan. Inte ens nu idag, när ingen av oss hör av sig till varandra längre och det var ett par månader sen sist vi pratade, kan jag sluta tänka på henne. Inte ens det faktum att hennes hjärta nu tillhör någon annan får mig att göra det. Och att det nu finns en pojkvän, som det såvitt jag vet gick ganska fort med, gör mig bara mer övertygad att jag inte var något mer än en flirt (trots att det sades annat och trots att jag med varenda cell i kroppen hoppades på mer) vilket i sin tur väcker en massa andra "varför-frågor" hos mig. Egentligen borde allt ju göra det hela lätt.

Men varför jag inte kan glömma? Varför kan jag inte bara konstatera att det var synd och sen gå vidare? Varför kan jag inte bara sluta grubbla och sluta tänka på något som aldrig blev? Varför tänker jag på henne så otroligt mycket? Jag är så fruktansvärt less och förbannad på mig själv att det är så här och även om väldigt få vet om det så skäms jag. Man ska inte vara så här. Det är fel. Men det är väl som med allt annat, bara man ger det tid så försvinner det. Men hur lång tid? Jag har sagt det förut, jag har aldrig varit i närheten att känna så här för någon förut och jag är rädd att det krävs en hel del mer tid. Men helst skulle jag bara vilja kunna knäppa med fingrarna. Den största boven i dramat tror jag är att jag är ensam. Inte ensam som i utan vänner, utan som singel. Hoppas nu bara att 2011 blir en riktigt go nystart. Om nu inte ett visst envist hjärta lägger sig i.

Nästa inlägg blir lite gladare

/Andreas

Jag har...

...aldrig saknat någons leende lika mycket
... aldrig saknat någons skratt lika mycket
...aldrig saknat någons kramar lika mycket
... aldrig saknat någon lika mycket
... aldrig känt så här för någon förut

Och det är det som gör det så tungt att vara ensam

Sonisphere

Årets höjdpunkt närmar sig med storsteg, Sonispherefestivalen kommer till huvudstaden på lördag och tillsammans med den kommer även jag. Ett knippe förband ska underhålla massorna tills höjdpunkternas höjdpunkt äntrar scenen och alla med lite förstånd innanför pannbenet förstår ju naturligtvis att det är Iron Maiden jag pratar om. Europapremiären är avklarad och Aftonbladet skickade dit en lycklig sate för en recension. En recension som bådar gott, som alltid. Med en lite annorlunda setlista som känns väldigt spännande med något undantag. Hur som helst, läsa den gör ni här. Nu går jag bara och väntar, skoj ska det bli!

Veckans sötnos

Vi måste ha Trönös sötaste katt. Jag kan inte se det möjligt att en liknande skönhet springer runt i byn. Och det ser väl ni också. 100% sötnöt!

Röck på bärgä

Den ack så fina traditionen fortsätter. Ett gäng fina individer anordnar rockorgie på Östra Berget i Söderhamn även i år. Förra året bjöds vi på akter som Sator (mycket bra) och Zodiac Mindwarp & the love reaction (riktigt jävla bra) och i år följs det upp av huvudakter som Bullet och Crashdiet. Totalt lirar 13 band där uppe på höjden idag och jag hoppas verkligen folk kommer upp till berget nu när det anordnas nåt annat än Trivselkväll på berget. Självklart kommer jag att vara där tankad med aggressioner och hårdrocksdricka. Är det rock som gäller så är det. Dom jag siktar mest på att se är Sveriges AC/DC Bullet, så här låter dom (avnjutes bäst på riktigt hög volym!) ...

Bullet "Bite the bullet"


Bullet "Dusk til dawn"

Inte en låt som får dig...

... eller mig att le men ack så vacker.

Johan Rothstein - Bredvid dig

Fundering

Det är dags för lite självterapi igen. Men oroa er inte, det blir inga kärleksbekymmer denna gången. Det håller jag för mig själv. Nä jag tänkte ta upp ett helt nytt ämne. Fast har ni umgåtts med mig dom senaste månaderna är det antagligen inte speciellt nytt för er heller. Ämnet är Stockholm. Det har väckts en ganska stor nyfikenhet hos mig när det gäller den staden, jag är rätt så sugen på att ge den kungliga hufvudstaden en chans. Men vågar jag? Och framförallt, har jag råd? Det känns som att ett jobb är ett måste för att det överhuvudtaget ska vara möjligt, och att få ett jobb är ju som bekant inte så bara nuförtiden. Och om ekonomin nu skulle tillåta en flytt, hur blir då livet därnere? Den bild jag har av Stockholm nu är en rätt så romantiserad bild, det är jag medveten om. De gånger man besöker staden är när det vankas fest av ett eller annat slag, oftast i samband med konserter och ofta på sommmaren. Alltså man åker på en liten minisemester som är så där underbara som bara minisemestrar kan vara. Tidpunkten för att prova på är egentligen den perfekta just nu (som många påpekat också) med tanke på att jag varken har en käresta att leva med eller ett jobb som håller mig fast i Hälsingland. Så egentligen borde valet vara ganska enkelt. Men det vardagliga livet i Stockholm är nog ganska långt ifrån dom där minisemestrarna misstänker jag. Och tänk om man skulle bli en ensam stackare? Jag har ingenting emot att vara ensam om jag själv får välja att vara ensam. Men att tvingas vara ensam därför att man inte har någon att umgås med är något jag fasar för, men tack och lov aldrig utsatts för. Visst har jag vänner i Stockholm redan nu, men vad säger att dom vill hänga med Karlsson så ofta? Ja hörni, många funderingar är det.

Det finns en lösning på problemet. Den lösningen skulle vara att ha någon att dela en lägenhet med. Då löser sig, förmodligen?, problemet med ekonomin om man kan vara två som sliter med den och dessutom blir det ju så att man per automatik inte blir ensam alla gånger. Men den lösningen väcker genast nästa fundering. Vem vill dela en lägenhet med mig i Stockholm? Det är den största funderingen av dom alla. Nä hörni, man kanske blir kvar i Söderhamn ändå. Eller? Det kanske blir Korpilombo också. Eller nä. Den som lever får se, hoppas jag. Det jag redan nu kan säga iaf är att jag har ett stort sug att prova på ett liv i Stockholm, åtminstone för en stund.

Det tisslas och tasslas

Det är nåt på gång i byn. Överallt ser man bybor samlas på öppna platser och snacka zonförsvar, frisparksvarianter och djupledslöpningar men så fort man närmar sig blir helt plötsligt samtalsämnet något helt annat och de skingras för en kort stund. Man hör svarvarna gå heta i jakten på slagträet med den ultimata längden och tyngden för att kunna skicka iväg en tennisboll så långt det bara går. Pensionärer preparerar sina boulebollar för att de ska stanna väldigt lägligt och precis. Det är som att hela byn blivit helt galen men så är ej fallet, det är bara dags för idrottens dag igen. Imorgon smäller det på Trönö IP där det ska spelas fotboll, brännboll och boule. Själv ska jag lira brännboll med ett gäng sköna individer i Bullen United och har du några timmar över imorgon så tycker jag att du ska svänga upp och titta. Jag lovar att det är underhållande. Sen dansar vi på kvällen. Det låter väl bra? Bra! Vi ses!

Har du hört den förut?

Ja jag säger det igen, vilken gång i ordningen det är vet jag inte men jag gör ett försök att kicka igång den här satans webbplatsen till blogg ännu en gång. Hur länge det håller i sig denna gång vet jag inte, inte heller hur ofta den kommer att uppdateras (det är ju för tillfället trots allt en kanonsommar så man kan ju vara ute istället för att blogga). Vi får se helt enkelt. Sen jag uppdaterade sist har jag bytt ut ett fint lärarjobb mot ett sommarjobb, även denna sommar på golfbanan men nu har jag avancerat i graderna och är betrodd att ratta en av gräsklipparna. Det ni! Känns bra mycket skönare att puttra runt på banan på en gräsklippare än att gå runt och släpa på röjsågarna, framförallt när det är så varmt som det är nu. Att jag bara jobbar måndagar, onsdagar och fredagar gör inte så ont det heller, ett bra sommarjobb helt enkelt!

Så jag är rätt nöjd med livet just nu. Det är bara en sak som fattas. Eller någon ska man kanske säga. Med tanke på det som sades trodde jag nästan att det skulle fixa sig i början av sommaren, att det skulle bli vi, eller jag hoppades verkligen iaf. Men nåt hände och jag vet inte vad, det blev tyst. Det behöver ju iofs inte ha hänt något heller, intresset kanske bara försvann också. Sak samma, känslorna finns kvar och det kan göra att tankarna blir tyngre vissa dagar. Framförallt när man har 8 timmar för sig själv på en gräsklippare, då kan det snurra på rätt rejält ibland. Nä jag ska inte älta på mer, jag vet att det inte är så speciellt spännande läsning. Men ibland är det skönt att skriva av sig lite. Lite självterapi på nåt sätt. Men nu jag säger go kväll och på återhörande, nu går Karlsson och letar upp lite mer födelsedagsfika och kanske blir det ett kvällsdopp i det blå också.

Cause you´re simply the best thing I never had

Peace out!