Det går segt

Det går segt med författandet av C-uppsatsen, förbannat segt till och med. Jag tror att jag är klar med själva arkivsökandet, men det kan hända att det blir nödvändigt att åka dit några fler gånger, och då är det alltså själva skrivandet och pusslandet som ska resultera i själva uppsatsen kvar. Inne i mitt huvud har jag en hyfsad idé om hur uppsatsen kommer att se ut och hur jag ska lägga upp innehållet. För tillfället känns det som att jag kommer att klara det. Att få ihop en uppsats som kommer att ge mig ett godkänt betyg även om betyget troligtvis blir lågt, men huvudsaken det blir godkänt. Men jag kommer inte igång med själva skrivandet och jag borde nog ha hittat/letat mer litteratur att stå på. Men det är nåt som bromsar, nåt som står ivägen och hindrar mig från att börja. Varför är det så? Varför är det inte bara att sätta igång för att bli klar så tidigt som möjligt? Jag hittar ursäkter till att göra annat. Ursäkter som kan vara allt från köpande av byxor till slösurfande. Jag blir lite orolig. Den ska ju snart in. 25 maj kanske inte känns så snart men veckorna rusar fram och snart är vi där. Till och med känslan av att jag fixar biffen känns oroande. Att jag är invaggad i en falsk säkerhet och att något kommer att ge mig en käftsmäll just dagarna före inlämnandet, att det är något jag glömt eller inte helt enkelt tänkt på som i uppsatssammanhang är viktigare än livet självt. Jäklar vad nojig jag har blivit märker jag. Kan det inte bara bli sommar snart. Vill ha något annat att tänka på. Fast det har jag ju delvis. På lördag är det seriepremiär i division 4 för TIKEN och på söndag startar division 6. Jag hoppas så innerligt att jag har en plats i truppen som tas ut till premiären mot Färila. Nä uppsatsskrivande var det ja! Eller är det inte dags att kalka ur kaffebryggaren...

Läs även andra bloggares åsikter om studera, uppsats, stress