En liten vän

Jag skulle precis kränga på mig röjsågen då jag plötsligt hörde ett energiskt pipande. Då såg jag den, den lilla och väldigt gulliga andungen som på ostadiga ben kravlade sig upp för diket som vi precis skulle till att röja. Och blyg var den inte. Den gick raka spåret till Jens och mig och visade inte det minsta tecken på tvekan. Den skulle till oss och därmed basta! Väl framme hos oss lämnade den oss inte, om någon av oss tog några steg bort från den sprang den genast ikapp. Den ville vara nära helt enkelt. Och den satt mer än gärna på våra skor. Men det var tragiskt med den. Borta från familjen sin, tro mig vi letade länge, och förmodligen hade den råkat hamna i olja av något slag för den var rejält tillrufsad och blöt om fjädrarna. Frös gjorde den också. Vi stod där med den i säkert 30 minuter och den vann åtminstone mitt hjärta under den tiden. Jag ville ta hem den, ta hand om den. Men så blev det inte. Nu finns den inte längre bland oss och det hugger till lite i Andreas hjärta. När det gäller djur och framförallt ungar, då blir jag blödig.



Läs även andra bloggares åsikter om djur, andunge