Att jag är insnöad på fotboll är ingen nyhet och med fotboll menar jag då den rätta sorten. Alltså den som spelas på de brittiska öarna och främst i England även om man ibland ser spår av samma sorts fotboll i Hälsingland också även om det då är den mer fysiska varianten. Det jag försöker komma fram till är att italiensk fotboll inte är något som jag håller speciellt högt, tvärtom så tål jag den inte. Vuxna män som är mer intresserade av hur håret ligger och att ligga i gräset med enorma "plågor" istället för kamp är bara löjligt. Då är det ju väldigt lustigt att min stora fotbollshjälte är, ja just det...italienare. Jag talar naturligtvis om lirarnas lirare, Chelseas stora hjälte och mannen även motståndarna älskar Gianfranco Zola. Hur kommer det sig då att en italienare är min store fotbollshjälte? Har ett enkelt svar på det. Han är ingen italienare, han är Gianfranco Zola. Han hade bara oturen att födas lite för långt söderut.
Nåväl, nu gör Zola comeback på den engelska fotbollsscenen. Men tyvärr gör han det inte i Chelseas organisation utan i lokalkonkurrenten West Ham. Han tar över laget efter Alan Curbishley (stavfel?) och detta innebär ju naturligtvis att laget stiger enormt på Karlssons rankinglista även om det inte räcker till att rubba Chelsea från första platsen. Men ska något lag vinna över the blues iår är det Zola som ska göra det, det gör absolut ingenting. Detta föder ju även fram stora förhoppningar om att man inom en snar framtid kommer att hitta Zola på Chelseas ledarsida, där han hör hemma. Så håll i er Ferguson, Wenger, Scolari, Moyes och vad fan ni heter. Konungen har återvänt!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar