En viss känsla...

...av nervositet infinner sig hos Karlsson när den planerade praktiken i historia närmar sig med stormsteg. På måndag börjar den och så sent som igår hade jag ingen praktikplats och då var det inte nervositet jag kände utan då var det PANIK! En duktig kombination av min lathet och skolans förbannade fumlande resulterade i att jag glömdes bort och ingen praktikplats vigd åt Andreas Karlsson fanns i sikte. Men efter att lyckats få högskolans kontaktperson i dessa frågor att inse att det var dom som tabbat sig mest fick jag dom att inleda ett frenetiskt sökande förra veckan och jag väntade otåligt på ett samtal som skulle få allt att klarna upp. Det dröjde och när dom frågade mig hur jag ställde mig till en plats på en skola i Sandviken drog jag stenhårt i nödbromsen och började fråga lite snällt och vackert om det fanns någon praktikplats att hämta i hemkommunen Söderhamn. Det skulle undersökas och det blev mer väntande på ett samtal. Men igår ringde Lottie som hon heter och berättade för mig att jag ska ha min praktik på Staffanskolan, för er som inte vet vad det är så är det Söderhamns enda gymnasieskola. En våg av lättnad sköljde över mig.

Ända tills nästa våg kom, vågen av nervositet. Gymnasiet! Jag som hela tiden varit inställd på att vara på en högstadieskola. Jag vet inte om jag överdriver nu, eller undervärderar mig själv, men det känns som att nivån på historia i gymnasiet åtminstone för tillfället ligger lite väl högt för mig. Visst, A-kursen som är en fortsättning på grundskolans historia fixar jag nog men när vi kommer till B och C-kursenas källkritik och arkivforskning (som de kurserna SKA innehålla) är jag inte så kaxig. Förhoppningsvis, eftersom detta är min första praktik på ett teoretisk ämne, så får jag mest vara med för att se och lära nu. Inte hoppa in redan på måndag och ta tag i rodret och hålla lektioner. Det är väl visserligen upp till mig men man vet aldrig vad handledaren har tänkt sig. Det blir en spännande måndag. Fortsättning följer...