Bandydags

Snart gör jag säsongspremiär på bandyläktaren. Idag kickar World Cup igång däruppe i Ljusdal och imorgon gör Sveriges vackraste bandylag Broberg entré i turneringen. Och jag passar alltså på att bevittna bandy för första gången denna säsong. Jag är en av dom som försöker dra ut på sommaren så mycket det bara går, vill verkligen inte släppa greppet om den skönaste årstiden av dom alla. Så därför är bandyn som äger rum i slutet av augusti och hela september för mig helt ointressant. Eller njae, helt ointressant är det inte för jag håller koll på hur det går men inte en chans att jag ställer mig i Dina Arena och tittar på spektaklet. Nej då kramar jag hellre ur solen på dess sista varma strålar. Men nu är det oktober och sakteliga börjar bandyfebern att stiga i kroppen. Man börjar längta och mer och mer fundera på hur det kommer att gå för mitt kära Broberg iår. Och World Cup blir det som får febern att bryta ut fullt ut. Sen är man fast och nervös stora delar av säsongen. Jag ÄLSKAR bandy. Att inte fler gör det, konstigt tycker jag. Men imorgon åker jag, och många likasinnade med mig, upp till den mysiga köpingen och jag har återigen mutat in mig i Davids husbil tillsammans med den skäggige kusinen och eventuellt någon till. Vi får se. Det kan också slinka ner någon pilsner vilket inte gör helgen mindre intressant.

Vi firar World Cups invigning med en av världens absolut mysigaste låtar. En riktig hippiedänga med Scott McKenzie, nämligen San Francisco. En låt jag älskade från första lyssningen och jag har inte tröttnat på den ännu. Det jag gillar med den låten är Scotts fantastiskt behagliga röst. Den är len, den är mjuk och den är otroligt vacker. Jag önskar att jag kunde sjunga likadant för fy fan vad jag skulle sjunga då. San Francisco på 60-talet låter som ett ställe jag skulle trivas på :)

Scott McKenzie - "San Francisco"