På väg att ge upp

Det är nästintill hopplöst för mig att hitta långärmade tröjor som passar min totalt felberäknade överkropp. T-shirts och byxor är inga problem, det hittar jag nästan jämt i min storlek men de där förbannade långärmade fanstygen är det jävligare med. Fråga bara Dee Fearless. Mannen som hängde med mig till Valbo för ett gäng veckor sen och tålmodigt hängde med mig butik in och butik ut. Han höll minen allt som oftast men ibland kände jag allt det välkända nöjdögat kastas mot mig, med all rätt. Det skulle jag ha gjort med.

Som långväga ättling till Sveriges enda pygméstam är jag inte speciellt lång. Visserligen har dessa gener blivit utspädda genom århundrandena då enstaka perversa normallånga nordbor som tänt på små fötter, eller vad fan de nu tände på, mixat till det lite. Det har gjort oss lite längre men inte mycket. Och det har gjort att tröjorna antingen är för långa och fortsätter ett x-antal centimeter nedanför midjan eller så är de alldeles för tighta. Är de för en gångs skull inte för långa eller för tighta så är de istället för pösiga. Och skulle de mot förmodan ha en bra passform och sitta precis vid midjan, ja då kan ni ge er fan på att de är alldeles för stora i ärmarna istället. Ja ni förstår, det är inte många som passar. Men ibland hittar man nåt som helt enkelt får duga, som idag. Och det är det som får en att kriga på, att leta vidare. Men jävlar vad svordomar man fäller mellan de gånger man hittar nåt. Man skulle haft en skräddare, tänk er att få kläder helt och hållet i sina mått. Ljuva dröm...