Morfar får det bli

Kom att tänka på min morfar imorse när jag åt min frukost. Varför vet jag inte men så vitt jag vet så behöver man ingen anledning till att tänka på sin saknade morfar. Och när jag tänkte på morfar kom jag också att tänka på min lika saknade farfar. Och när jag i sin tur satt och tänkte på dessa herrar kom jag också att tänka på hur en morfar och en farfar ska se ut. I min värld är en farfar en rätt stadig herre med en rätt stor sak till mage, glasögon, stor humor och med ett helskägg. En morfar har även han en rätt stor mage, han har också stor humor men han har inte glasögon annat än läsglasögon och framförallt inget helskägg. För så var dom, farfar Bernt och morfar Arthur.

Så vad kan jag då bli i framtiden? Förhoppningsvis ska ju även jag bli pappa någongång och då vill man ju naturligtvis även ha barnbarn. Enligt dom kriterier jag har slagit fast här ovan är det rätt självklart vad jag ska bli. Jag ska bli en morfar. Med tanke på släktens gener är oddsen på att jag får en stor mage i framtiden ganska låga, jag anser mig att ha humor (kanske inte så speciellt stor humor men ändå), jag har i dagsläget inga glasögon överhuvudtaget och framförallt så har jag inget helskägg. Min skäggväxt är inget att skryta med och lämpar sig absolut inte för ett ståtligt helskägg. Min vän Hoffmann påstår att en kraftig skäggväxt är resultatet av ett intenvisvt runkande, hur det är med den saken vet jag inte. Så då var det fastställt. Karlsson ska bli en morfar. Hoppas jag bara slipper morfar Arthurs sjukdomshelvete. Men hur det blir om jag får en son som sedermera får barn själv har jag inte listat ut ännu. Lösskägg kanske?


Farfar Bernt och morfar Arthur tillsammans med tillbehör för kaffekask i mitten. Det var mina gubbar det!

Läs även andra bloggares åsikter om morfar, farfar, farföräldrar, framtid